"We're all born naked, and the rest is drag"
För tre månader sen bestämde jag mig för att färga håret mörkt.
I tre månader har jag varit mörk.
Och imorgon blir jag, äntligen, blond igen.
Sooooo?
Jag är blond, ända in i själen.
Jag har ofta tänkt på hur min hårfärg har definerat mig.
När jag var 16 år gammal ville jag inte vara "råttfärgad" längre.
Jag bestämde mig för att det satt i håret, så jag blev platinablond.
Sedan märkte jag att det framhävde mig. Jag blev säkrare på mig själv.
Kanske var det åldern, kanske blondinen.
Jag älskade det!
Min kompis partytrick var att se killar tro att jag var dum, jag spelade med i "dum blondin" grejen i fem minuter för att börja prata om religon, politik eller livets djup.
En annan vän påpekade hur folk antingen gillade mig eller hatade mig. Att det inte fanns något mellanting.
En del påpekade att jag var fejk; för mycket blond, för mycket smink, inte naturlig.
Fuck naturlig. Fuck fejk.
Jag har aldrig gömt mig bakom min hårfärg, tvärtom, den får mig att stråla.
Så om ni har något som får er att stråla, artificiellt eller inte, använd det!
Och om det här "fejk"snacket var sant, varför har jag inte känt mig som mig själv med detta mörka håret?
Min sambo påpekade att jag inte lagt någon tid på mitt hår sen i julas.
Imorgon blir jag äntligen blond igen efter tre mörka månader. ÄNTLIGEN!
Jag har aldrig tagit åt mig när någon kallat mig fejk.
Då tänker jag bara på följade citat som får avsulta detta inlägg.
"We're all born naked, and the rest is drag."
