sexton år pre-war
Jag hittade denna bild när jag rensade mammas dator...
Den väckte så extremt mycket känslor. Hur kan den göra det?
Som ni ser är det en bild på mig själv, jag är 16 år gammal.
Jag har inget smink som ni kan se, den enda redigering som gjorts är att den är svartvit.
Antagligen för att jag inte visste vad photoshop var eller hur man använde det.
Jag kommer ihåg när jag tog den. Jag kände mig vacker.
Jag kände det som att om någon inte tyckte jag var vacker, var det deras problem.
Om någon kille sa "skicka en bild" skickade jag denna. Utan att tveka.
Så, vad hände sen?
Min egen tidsaxel har varit så kantad, jag har ju kommit så långt ifrån den där tjejen på bilden.
Idealen för hur en kvinna ska vara kom ivägen, råden för hur killar skulle tycka om mig kom ivägen.
Min självkänsla försvann i samma takt som mitt självförtroende.
Jag träffade någon som valde att ständigt bry sig mer om sig själv än mig. Det förhållandet knäckte mig på ett sätt
jag aldrig kan sätta ord på. Jag har träffat människor som velat ändra mig på mer än ett sätt och fått mig att tro att det kanske är fel på mig trots allt.
Ändringar gjordes efter hand, på mitt utseende, mitt beteende, mitt liv och mina intressen.
Ständiga försök att bli ännu vackrare, ännu bättre. Jag försökte vara bäst. Men en dag insåg jag att mittt bästa inte heller vara bra nog. För någon.
När andra sa "vad fin du är!" började jag med ett "nää" istället för mitt tidigare "tack!".
Så håller jag fortfarande på. Varför gör jag det?
Även när min fästman säger att jag är fin, tvekar jag mer än en gång på att säga "tack, älskling". Det gör både honom och mig ledsna.
Det är något som är en felkutym i dagens samhälle.
Detta är varför jag behöver feminismen. Jag vill att alla ska känna sig vackra, jag vill att alla ska säga "tack" och inte "näää".
Jag vill att alla ska känna igen ett dåligt förhållande när de hamnar i ett. Jag vill att kvinnor och män inte ska falla i idealen för hur kvinnor bör vara.
Jag vill inte att någon ska behöva vända sig ut och in för att passa in i någon annans liv.
Jag vill att alla ska känna sig som jag gjorde när jag tog den här bilden. Vackra.
Den här bilden är min dagliga påminnelse om varför kvinnokampen måste fortsätta.
Det är min påminnelse att jag måste kämpa för att jag och andra ska känna oss, just det, Vackra.