Oförmögen att älska
Att leva ihop med en annan person, människa, älskare, partner är inte alltid lätt.
Det tror jag alla kan skriva under på. Det är ständiga konflikter som ska lösas, det blir alltid kompromiser.
Hela livet är en variant, en kompromiss.
Förhållanden kan liknas vid IKEA - möbler. Det passar men det är alltid någon skruv som fattas. och ett, tu, tre går hylljävlen sönder.
Så får man välja att laga eller köpa nytt.
Ofta löser du problem med din partner. Det är ju därför ni är just ett par. Om du löser problem helt på egen hand kanske du bör fundera på att uppgradera dig från den där Billy-hyllan.
Men vad händer när du känner att, fan, det är ju jag som är hopplös?
Det senaste har jag känt precis så. Min fästman är underbar, felfri, pålitlig och omhändertagande.
Ändå har en irritation växt sig nästan olidlig på senare, inte mot honom men han dras med i det.
Jag känner mig "out of love". Jag har svårt att känna tacksamhet. Det finns inget som helst ork att mysa eller kelas.
Jag blir galen så fort han kryper nämre och hela huvudet skriker; släpp mig! Samtidigt som jag älskar att få uppmärksamhet. Gör vad som helst för den.
Och nej, han har inte gjort någonting för att reta upp mig, tvärtom. Det ligger i hans natur. Han kan ödsla kärlek tills han stupar.
När jag inser att, fan, det är jag som är hopplös och oförmögen att älska, vad gör jag då?
Uppenbarligen skriver jag i min blogg, men annars? Lever med extremt dåligt samvete att jag inte kan ge honom den kärlek han ger mig.
Men jag förmår mig inte. Jag försöker anstränga mig, men bluffen är redan synad och blottad. Jag orkar inte med just nu.
Detta är inte skäl nog att lämna någon, när du som jag vet att du hittat den du vill leva med.
Jag får nog bara inse min oförmåga att älska just nu och leva med den. Hoppas den hittar tillbaks innan jag blir lämnad.
Jag hoppas detta är en liten tröst till alla som känner som jag, trots att jag vet att detta är "förbjudet" att känna, skriva eller säga. Men ni är inte ensamma.
Ni är aldrig ensamma. aldrig.