Nu vet jag; jag VILL INTE gifta mig.
Cynikern är tillbaka!
Ni kanske undrar varför så mycket kärlek har infunnit sig på bloggen, det undrar jag med.
Idag tänker jag beröra ett ämne som är väldigt laddat, för det ska alla göra!
Jag tänker naturligtvis på bröllop.
Bröllop för mig är något jag inte velat.
"Alla bara skiljer sig ändå" har mitt argument varit.
Gissa tre gånger vad andra har svarat?
"Men när du träffar den rätte kommer du ändra dig".
Redan som barn blir vi introducerade för bröllop och tankar kring.
"Vad vill du ha för klänning?"
"Hur ska ditt bröllop se ut?"
"Vill du gifta dig i kyrkan?"
Osv.
Alla år detta har retat gallfeber på mig.
JAG VILLE JU INTE GIFTA MIG ENS EN GÅNG!
Jag har reflekterat mycket över bröllop.
Enligt min egna empiriska undersökning verkar de flesta inte veta vad som kommer efter.
En gång sa jag "Om alla bara hade fått skriva på ett papper utan fina kläder och cermoni hade ingen velat gifta sig."
Något jag står fast vid. "Meeen, så kan man ju inte säga."
Joho! Tänk efter, hade DU gift dig utan klänning/frack, tårta, festen osv. och bara stått kvar med din man/fru och massa obligationer?
Tänk efter på riktigt. Svarar du att du hade gjort det ändå, tror jag dig inte. Inte förrän jag ser det.
Men sen träffade jag ju Andreas. Den rätte. Vi har förlovat oss.
Det alla sa började helt plötsligt stämma.
Jag kunde tänka mig att gifta mig med honom.
Ända tills senast vi var på bröllop.
Vi dansade till en tryckare och han viskar i mitt öra att han lägtar tills det är vår tur att gifta oss.
Helt plötsligt kunde jag inte andas. Jag nickade nog och sa "detsamma".
Paniken började spridas och helt plötsligt gick det upp ett ljus.
Jag kan inte gifta mig! Det jag sagt i hela mitt liv stämmer.
Helt plötsligt spyr jag över klänningar och romantiska miljöer.
Jag som träffat den rätte, jag som är förlovad.
Min sambo försökte lugna mig och sa att vi kan göra på vårt sätt.
Det hjälper inte, jag vill inte ha klänningen, inget äktenskap, ingen tårta, ingenting.
Jag vill inte gifta mig och helt plötsligt känner jag mig mer som mig själv.
Förutom att jag är livrädd för att inte vara tillräcklig för min sambo.
Men det är upp till honom nu om han vill ha mig som jag är.
Så jag vill be all att reflektera VARFÖR ni vill gifta er. Gör ni det av tradition, gör ni det av kärlek?
Varför? Tänk åtminstonde EN gång till. SNÄLLA!
Sa ju det, cynikern är tillbaka!
P.S. Ni som inte känner igen bilden så är det från Sex and The City när Carrie inte kan andas när hon provar bröloppsklänning.
Det skulle antagligen hända mig. Känner mig lite så. Bifogar länken också.
https://www.youtube.com/watch?v=m-KhaULdEVw
