Män har ingen talan här!
Förlåt för att jag varit extremt frånvarande. Mycket jobb, mycket skola. Så nu när jag har tentavecka kan jag skriva;)
Det var vår, varmt ute och jag hade varit tillsammans med mitt livs kärlek i två månader ungefär.
Jag kände mig sjukt konstig. Jag var stark som en oxe, sprang milen under en timme, åt ingenting och kunde somna nästan på stående fot.
Jag ringde ungdomsmottagningen och fick komma in med en gång. Mina misstankar stämde, stickan visade två blåa streck.
- När kan jag göra aborten? Det var de första orden som kom ur min mun.
- Vill du inte ringa din pojkvän först? Frågade sköterskan.
- Nej, han har ingen talan i det här, sa jag, jag ringer honom sen.
Vi satte ett datum för möte med kurator och aborten. Hon var orolig för att jag hade blivit för chockad och inte visste vad jag hade sagt under mötet med henne. Helt berättigat. Jag ringde min älskade mamma och kunde inte sluta gråta. Jag satt i bilen och kom inte därifrån på två timmar.
Jag ringde inte min pojkvän, jag skickade ett sms, livrädd för svaret.
Han ringde upp mig, chockad såklart, men ändå lugn. Han hade fattat att beslutet var taget och att han inte hade någon talan i hur jag skulle hantera min kropp.
Jag ville göra slut med honom. Jag trodde allt var förstört, att vårt förhållande från och med nu var dödsdömt. Men han sa åt mig, och jag minns orden än idag, "vi måste fortsätta ses, vi måste bli starkare".
Det var precis det som hände. 2 år och 10 månader senare är vi förlovade och extremt lyckliga.
Själva dagen arborten gjordes var min mamma och min syster med mig. Jag vill tacka personalen på Kalmar sjukhus som var SÅ fantastiska mot mig. Ni gjorde min upplevelse mindre smärtsam. Extremt proffesionella och skickliga, betonade vikten av att inte skapa en relation till fostret. Jag fick aldrig se någonting och det har antagligen gjort att jag nästan glömt hela upplevelsen.
Nu undrar ni säkert varför jag berättar detta?
Jo, för det finns FORTFARANDE makthavare som tycker att jag inte hade någon som helst rätt att göra som jag gjorde. "Döda ett liv". Som det heter. Jag borde ju inte blivit gravid om jag verkligen inte hade velat. Jag hade ju inte behövt "ligga runt" om jag inte velat bli gravid.
1. Tro mig, det ville jag inte, jag hade alarm på mobilen för att inte missa mina p-piller.
2. Jag låg med min pojkvän, okey, im a slut!
3. Om min pojkvän inte hade velat ha mig gravid, hade inte han skullat ha kondom då?
4. Om jag mot all förmodan hade behållt "barnet" hade jag antagligen blivit väldigt olycklig, inte fått göra det jag velat och dessutom hindrat min pojkvän från att göra det han velat.
Så ni makthavare som vill minska aborträtten, tell me this. Hur hade vårat liv blivit bättre?
Är det inte bättre att om vi väljer att skaffa barn, ge det barnet de absolut bästa förutsättningarna vi någonsin kan?
Med två föräldrar som kan vara goda förebilder för sitt barn, som kan ge ett barn villkorslös kärlek som inte behöver konkurrera med något annat.
En graviditet är ALLTID kvinnans val, det är hon som bär bördan, det är hon som kan få komplikationer, det är hon som de facto kan dö!
Och det är därför en man ALDRIG har någon talan i denna frågan!
Och den här bilden visar hur lyckliga samhället har gjort oss, ta aldrig ifrån några andra den chansen vi fick att bli lyckliga, vi har vår egen familj, den duger fint <3
