Han är både i mitt liv och i mitt personliga brev
”Ta bort den där raden om att det är din fästman, det är sånt en arbetsgivare kan fälla dig på.”
Jag skrev mitt personliga brev av anledning att jag ska efterhand börja söka praktik och jobb som redovisningsekonom.
Började med varför jag vill bli redovisningsekonom, att jag finner det stimulerande och faktiskt riktigt roligt.
Fortsatte med vad utbildningen har gett mig och hur duktig jag är, fast jag inte har någon erfarenhet i yrket.
För jag ser sannerligen framemot att få jobba som redovisningsekonom. Jag känner mig mer taggad än någonsin att detta är rätt för mig.
Visst svär jag när siffror inte stämmer och jag inte fattar vad mina lärare menar. Men jag blir väldigt tillfredsställd när allt går ihop, när det klickar.
Åh, jag som hatade matte.
Jag kan knappt vänta att få börja jobba.
Men då måste jag ha ett jobb också. Det måste jag ju söka.
Började med mitt CV, avdelning rabbel. Inga konstigheter.
När jag sedan fortsatte med mitt personliga brev så blev jag tveksam.
Skulle jag skriva ner mitt civilstånd?
Inte för hurvida är relevant eller inte, utan för om det skulle fälla mig.
För sanningen är, det kommer kanske fälla mig. Många arbetsgivare kommer se min ålder, 24, mitt civilstånd och tänka att jag kommer bli en för stor kostnad för företaget eftersom jag vill ha barn.
Hur ska jag förklara att jag inte är intresserad av barn?
Och varför ska jag behöva förklara mig? Och varför ska jag ens behöva tänka så här?
Varför löper jag ens en risk överhuvudtaget, när min fästman inte gör det?
Varför ska min älskade fästman vara ett hinder för mig, i mitt arbetsliv, som betyder så mycket för mig?
Så många frågor, så lite svar.
Så arg, så förtvilad.
Han är min fästman och sambo, det kvarstår.
Både i mitt liv och personliga brev.
Take it or leave it, arbetsgivare.
