Förlåt, förbrukningsbara män, jag tänker inte be om ursäkt.
Första gången jag förstod att jag var en förbrukningsvara var när jag var 15 år gammal.
När jag för första gången blev upphånglad på dansgolvet.
Jag hann inte be om min tillåtelse, det bara hände.
Sen försvann han.
Jag trodde att man pratade med någon man kysst.
Jag blev faktiskt sårad.
Några vänner till mig påpekade att det är så killar gör.
Okej, jag är alltså en förbrukningsvara för män.
Där och då kom jag på en sak, som följt mig väldigt länge;
I can play this game too.
Och där och då lämnade jag män innan de hann lämna mig.
Jag utnyttjade och lämnade.
Skrattade dessa dumma förbrukningsbara män rakt upp i ansiktet när de visade deras känslor för mig.
Because, i can play this game too.
Det var ju inte någon som kunde bry sig om mig.
Därför brydde inte jag mig om dig.
Nu några år senare har jag börjat tänka annorlunda.
Att jag var inte snäll, att jag hakat på denna onda cirkel av objektifiering.
Så lätt det var, att förbrukas och förbruka.
Jag hade tänkt be alla er jag sårat om ursäkt.
Förlåt för att jag inte tog emot er kärlek.
Förlåt för att jag utnyttjade er.
Men så kom jag på en annan sak.
Mannen som kom fram och kysste mig på öppen gata fast min sambo stod jämte tänker inte be om ursäkt.
Mannen som tafsade på mina bröst tänker inte be om ursäkt.
Inte heller männen bakom som "höhö"ade igenom sig händelsen tänker be om ursäkt.
Mannen som påpekar hur jag ska se ut tänker inte heller han be om ursäkt.
Därför tänker inte heller jag be om ursäkt.
Inte förrän dessa som objektifierat mig ber mig om ursäkt.
Men jag vill inte ha ursäkten, jag vill ha förändring.
Som ringar på vattnet, har jag förstått att mina handlingar har konsekvenser, när ska du fatta?
Det börjar med mig.
