Jag tycker väldigt mycket, nej älskar, fotboll. Jag tittar på väldigt mycket på fotboll.

Jag håller på Chelsea för att det alltid varit så och på Atletico Madrid för att jag har en crush på Fernando Torres.

Men ni vet den där känslan man får när kompisens föräldrar tycker du har dåligt inflytande?
Eller när man kommit till en 18 årsfest man egentligen inte var bjuden på?
Så känner jag för fotbollen. ALLTID.

Jag tror inte att jag har fått höra FLER glåpord än någon annan supporter. 
Men jag är övertygad att jag som kvinna blivit bemött ANNORLUNDA.
När jag kommer in på en fotbollsarena är kompisen som fått 18 åringen hög på crack.
Det är så jag känner mig. Att kalla mig själv elefanten i rummet är en underdrift.

När jag har tittat på fotboll har jag aldrig känt mig hotad. Men annorlunda och ovälkommen.
Mina klasskompisar och vänner har aldrig bjudit med mig att titta på fotbolll någonsin.
Jag har aldrig varit INKLUDERAD i fotbollssverige.
Samma sak när jag följde med min sambo på GAIS superrettanpremiär.
Jag kände hur blickarna vände (och nej jag är inen supermodell).
"Vem är hon här med? " "Hon kan inte velat hit frivilligt".
En kille vände sig till och med mot mig och frågade:
"Hur känns det? Det är mycket testosteron här..."

Att jag måste ha med min sambo för att gå på fotboll är ett skämt.
Att jag måste legitimera mig i form av korsförhör om Chelseas laguppställning sedan 1935 är ett skämt.

Jag har länge vetat att jämlikhet och respekt inte finns inom fotbollen.
När klubbar har pratat om "värdegrunder" och floskler har jag genomskådat dom.
Annars hade inte damlagen fått träna 23.00 en tisdag på grusplaner eller spelat Champions League finalen på en division fyra "arena".

Så när jag hörde om Sofia B Karlssons projekt "fotboll för alla" fick jag ändå lite hopp.
Äntligen! Någon som vet vad hon pratar om tar upp frågor som sexism, homofobi och rasism på allvar.
Nu börjar fotbollssverige röra sig långsamt framåt.
Dock kom hopplösheten tillbaka idag när jag läste att hon blivit mordhotad iväg från sin position.
Jag blev inte förvånad. För jag vet vilka värdelösa svin som finns i fotbollen.
Så nej, det finns ingen humanitet inom fotbollen.
Men snälla ni i klubbledningar, fortsätt ni ljug på om värdet av respekt, jämlikhet och sexism.
Ni får mig aldrig!
Ni verkar ha JÄVLIGT bra patriakal ordning i era led!
 

Puss och godnatt...<3

P.S. Sofia B Karlsson, du har min eviga respekt! Kampen är inte över. D.S.

Nu har man väckt den sovande tigern igen...
Alla hästmännsikor gone mental när SVT valde att inte dra över sändningen från Göteborg Horseshow för ett UR program.
Först och främst; vem fan tittar på UR?!

För det andra: Vem tänkte här? Eller snarare vem tänkte inte här?
Jag tror inte ni förstår. Alla som håller på med ridsport i någon form är vana att höra: 
" Lek inte med maten"
" Det är hästen som gör allt jobb"
" Det där kan vem som helst göra"
Och alla som håller på med någon form av ridsport är SÅ trötta på dessa kommentarer.
Jag skulle älska den som sa att skidskorna gör allt jobb för hockeyspelare. Tror jag ska börja med det.

Jag tar dessa kommentarer som ett direkt hån mot mig.
Nej, det är inte roligt.
Det är sårande. Ridsporten är en av Sveriges största folkrörelser. Det är så många ungdomar engagerade.
Det är så många vuxna engagerade. Det är en sport full av respekt som jag aldrig skådat i någon annan sport.
Respekt för varnandra, för hästarna, för kunskapen.
Och ja, jag har testat andra sporter och jag kan ärligt med händerna i luften att jag aldrig provat någon svårare sport.
Ridning kräver precision, förståelse, tankekraft och variation.
Jag är allergisk mot hästar. Jag måste ta tre olika mediciner innan jag ska till stallet.
Så mycket älskar jag mina hästar. Jag skulle kunna offra mitt liv för hästar, inget gör mig lyckligare.
Inget får mig att känna mer abstiens när jag inte har det i mitt liv.
Hästarna är alltid värt det. Det tror jag att varje hästmänniska kan skriva under på.

"Nej, du kan inte rida den hästen med spö" är nog en line alla någon gång fått höra.
För när du rider olika hästar funkar inte samma saker. En del hästar är snabba och känsliga medans andra är långsamma och liknar mer ett skepp än en häst egentligen. Det är skillnad att rida häst och ponny. Det är skillnad att rida varmblod och kallblod. 
Ett recept funkar inte överallt. Och du måste klara ut att rida alla slags hästar.

Missförstå mig rätt nu, andra sporter är också svåra. 
Jag uppmanar alla att engagera sig i föreningslivet och göra det man brinner för. 
Men jag ber bara om en sak, den respekten hästmännsikor ger dig. 
Ge den tillbaka.
Och ja hästmänniskor fortsätt go mayhem åt alla medier som inte bevakar sporten full ut.
Att stockholmstidningarnas övermanliga sportredaktioner inte kan fatta att ridning är en sport...
Det är tamigfan bara sorgligt.
Så när RGB hoppar hem OS-guldet i Rio....så är det fan inte till sportbladet eller SVT i alla fall.

Men han gör det för ridsporten, för vi är fler och starkare än alla annan sport ihop.
Det har i alla fall jag fog för att säga.

Jag läste en krönika av Carina Bergfeldt i Aftonbladet som handlade om att vara själv eller ensam.
Den får bli inspirationen till dagens blogg. Jag vill passa på att tacka för att det är så många som läser min blogg. 
Känner mig väldigt ödmjuk inför er och förra blogginlägget som nästan nådde 5000 träffar <3

Tillbaka till idag;

I mitt förra liv, hade jag en pojkvän som var väldigt självcentrerad. 
I mitt förra liv, 19 år gammal valde jag att flytta in med honom i en trea i Kalmar.
I mitt förra liv. Som jag brukar kalla det. Bodde jag ensam. 
Vårt så kallade förhållande, var aldrig bra. 
I ärlighetens namn så var det dömt att misslyckas redan från början. 
Det enda vi gjorde var att vara oense om allt, ha olika värderingar och svartsjukan var ständig.
Jag trodde alltid dumt och naivt nog på honom när han sa att allt skulle bli bra om vi eller jag bara ändrade på vissa saker; slutade festa, sluta umgås med folk, flytta ihop osv. Då skulle allt bli bra. 
Så när vi flyttade ihop tänkte jag dumt och naivt som vanligt att allt skulle ordna sig.
Ganska snabbt märkte jag att inte detta heller hjälpte. 
Jag frågade honom vad han ville att jag skulle ändra näst.
"Skaffa dig en hobby, jag har ju mitt playstation och min dator."
Så jag skaffade mig gymkort och en hund. Det hjälpte honom att slippa mig.
Men det hjälpte inte mig. Jag tror jag såg min dåvarande pojkvän en timme om dagen, även helger.

08.36 satt jag i köket i den där trean och åt frukost en lördag.
Försökte gå in i sovrummet och förgäves få upp honom.
"Jag satt för fan uppe och spela till 6 imorse, hörde du inte när jag kom in och la mig?"
När jag gick tillbaka till köket tänkte jag; jag flyttade fan inte ihop med någon för att äta frukost ensam.
 

Där och då insåg jag att jag levde ett separat liv med någon som bodde under samma tak som mig och menade att han älskade mig.
Jag har aldrig känt mig mer ENSAM i hela mitt liv.
Fyra månader senare flyttade jag därifrån till egen lägenhet, SJÄLV. 
Jag har aldrig varit lyckligare, starkare och mer självsäker.
Beslutet jag tog var mitt eget, jag tog det SJÄLV! Och det är de bästa besluten du kan ta som människa.
De besluten leder dig till de bästa möjligheterna, jobben och förhållanderna du kan ha.
Hur du är dig själv kan du bara själv komma på, det finns inga genvägar.
Du kanske som jag får ta det den hårda vägen. Kanske är du redan där. 
Men en sak vet jag med säkerhet;
Det är inte förrän du varit dig själv, du kan vara den bästa versionen av dig själv med någon annan.
 

"I don't know if you know who you are, until you lose who you are."
- Taylor Swift

Förlåt för att jag varit extremt frånvarande. Mycket jobb, mycket skola. Så nu när jag har tentavecka kan jag skriva;)

Det var vår, varmt ute och jag hade varit tillsammans med mitt livs kärlek i två månader ungefär.
Jag kände mig sjukt konstig. Jag var stark som en oxe, sprang milen under en timme, åt ingenting och kunde somna nästan på stående fot.
Jag ringde ungdomsmottagningen och fick komma in med en gång. Mina misstankar stämde, stickan visade två blåa streck.
- När kan jag göra aborten? Det var de första orden som kom ur min mun.
- Vill du inte ringa din pojkvän först? Frågade sköterskan.
- Nej, han har ingen talan i det här, sa jag, jag ringer honom sen.
Vi satte ett datum för möte med kurator och aborten. Hon var orolig för att jag hade blivit för chockad och inte visste vad jag hade sagt under mötet med henne. Helt berättigat. Jag ringde min älskade mamma och kunde inte sluta gråta. Jag satt i bilen och kom inte därifrån på två timmar.
Jag ringde inte min pojkvän, jag skickade ett sms, livrädd för svaret.
Han ringde upp mig, chockad såklart, men ändå lugn. Han hade fattat att beslutet var taget och att han inte hade någon talan i hur jag skulle hantera min kropp.
Jag ville göra slut med honom. Jag trodde allt var förstört, att vårt förhållande från och med nu var dödsdömt. Men han sa åt mig, och jag minns orden än idag, "vi måste fortsätta ses, vi måste bli starkare".
Det var precis det som hände. 2 år och 10 månader senare är vi förlovade och extremt lyckliga.

Själva dagen arborten gjordes var min mamma och min syster med mig. Jag vill tacka personalen på Kalmar sjukhus som var SÅ fantastiska mot mig. Ni gjorde min upplevelse mindre smärtsam. Extremt proffesionella och skickliga, betonade vikten av att inte skapa en relation till fostret. Jag fick aldrig se någonting och det har antagligen gjort att jag nästan glömt hela upplevelsen.

Nu undrar ni säkert varför jag berättar detta?
Jo, för det finns FORTFARANDE makthavare som tycker att jag inte hade någon som helst rätt att göra som jag gjorde. "Döda ett liv". Som det heter. Jag borde ju inte blivit gravid om jag verkligen inte hade velat. Jag hade ju inte behövt "ligga runt" om jag inte velat bli gravid.
1. Tro mig, det ville jag inte, jag hade alarm på mobilen för att inte missa mina p-piller.
2. Jag låg med min pojkvän, okey, im a slut!
3. Om min pojkvän inte hade velat ha mig gravid, hade inte han skullat ha kondom då?
4. Om jag mot all förmodan hade behållt "barnet" hade jag antagligen blivit väldigt olycklig, inte fått göra det jag velat och dessutom hindrat min pojkvän från att göra det han velat.

Så ni makthavare som vill minska aborträtten, tell me this. Hur hade vårat liv blivit bättre?
Är det inte bättre att om vi väljer att skaffa barn, ge det barnet de absolut bästa förutsättningarna vi någonsin kan?
Med två föräldrar som kan vara goda förebilder för sitt barn, som kan ge ett barn villkorslös kärlek som inte behöver konkurrera med något annat.
En graviditet är ALLTID  kvinnans val, det är hon som bär bördan, det är hon som kan få komplikationer, det är hon som de facto kan dö!
Och det är därför en man ALDRIG har någon talan i denna frågan!
Och den här bilden visar hur lyckliga samhället har gjort oss, ta aldrig ifrån några andra den chansen vi fick att bli lyckliga, vi har vår egen familj, den duger fint <3

Hört på kafé, tre killar.
Kille 1: Hörde att du gjorde slut med din flickvän.
Kille 2: Ja, hon var hopplös...
Kille 3: Men nu har du en ny, hur är hon?
Kille 2: Lika hopplös
Alla: Hahahaha.

I mitt stilla sinne tänkte jag; "Jävla as. Det är säkert du som är hopplös."
Sedan tänkte jag igen, det kanske är hopplösa brudar, vad vet jag?
Jag vet att jag suttit i andra diskutioner där killar/tjejer påpekat hur hopplös deras partner är.
"Hon bara tjatar att jag ska städa."
"Han vill aldrig göra något som jag vill."
"Hon vill hitta på massa cheesy pargrejer."
"Han vill gå på hockey, vem vill gå på hockey?"
"Hon vill gå på buggkurs, det är ju skittråkigt."
När jag hör sånt här har jag alltid en sak att säga:
DET ÄR INGEN SOM TVINGAR DIG ATT VARA I ETT FÖRHÅLLANDE!
Förhållanden har aldrig handlat om dig, kommer aldrig handla om dig.
Inte som individ.

Det första du måste tänka på när du ger dig in i ett förhållande är:
Är jag villig att ge upp min tid och mig själv för att bli ett oss?
Och då menar jag inte fulllkomligt. Men till 75- 80%.
För du har inte valt ett liv med dig själv och någon till när du känner för det.
Utan att ALLTID vara beredd på att gör uppoffringar, ALLTID finnas till hands.
ALLTID vara beredd på att åtsidosätta dig själv för den andre.
Svarar du nej på dessa tankar, ska du inte vara i ett förhållande.

Så var den där eviga diskutionen igång...vad vill en partner ha?
Börja med att förstå det jag nyss skrev.
Om du ska ut och festa, men din partner är ledsen.
Erbjuder du dig att stanna hemma, titta på en film, äta godis, prata och ta hand om hen?
Eller drar du för att du är sen till polarna?
Tvekar du ens på denna situation, då ska du inte heller vara i ett förhållande.
Och antagligen inte fortsätta läsa min blogg i detta kapitel.
Puss <3

Jag ville bara riva ner det där pappret som visade bordsplaceringen.
Vansinnig, jag var fullständigt tokig.
Min sambo fick lugna mig och jag tog tre stora klunkar av det röda vinet, sedan tre stora till.
Jag dricker ju inte ens rött vin.

Vad var det då som fick mig att bli så arg?
Tilläggas ska att de som hade fixat bordsplaceringen inte gjorde något elakt på något vis.
Utan bara det som var mest logiskt att presentera mig som.
Jag blev presenterad som fästmö till Andreas Öberg.
Inte för att det inte stämmer, för det gör det.
Men för första gången i skrift var jag inte längre presenterad som min egen person.
Utan som någons bihang.
Jag har alltid varit extremt självständig, och fortfarande beroende av att vara självständig.
Maja Borgqvist, det är jag det. Jag är färgglad, älskar glitter och är nuvarande studerande.
Att jag är någons fästmö är för mig FULLSTÄNDIGT orelevant. Jag är förlovad för att jag älskar någon.
Men när jag får syn på en sådan presentation av mig själv, inte ens som mig själv, utan som någon annans.
Det kan få mig att kasta ringen, skrika rätt ut, slita mitt hår, klä av mig näck och tänka fuck it, jag är Maja.
Ingen annan. Eller annans. Jag är mig.
Jag är jag. Själv. Det går fint så.
Hela kvällen fick jag utstå främlingar som sa: "aha, du är Andreas fästmö, jo jag läste det."
Vidare var de ointresserade av mig. Jag smålog lite, suckade och tog fler och större vinklunkar.

Jag är glad för denna kraftfulla reaktion. Det innebär att jag fortfarande tycker att jag är viktig.
Jag är många saker; Kvinna, 23 år, dotter, syster, flickvän/fästmö, underbar, galen, elev, kramgo, vän, någons olyckliga kärlek osv.
Självklart definerar alla dessa saker mig som person och jag förstår att jag blir omdiskuterad på detta sättet. Jag diskuterar själv om folk på detta sättet; hans flickvän, hennes man, deras barn osv.
Men jag kommer aldrig acceptera i min egen närvaro att vara någon annans definition än min egen.
Hoppas inte du går med på det heller.

Puss och kram <3

Att leva ihop med en annan person, människa, älskare, partner är inte alltid lätt.
Det tror jag alla kan skriva under på. Det är ständiga konflikter som ska lösas, det blir alltid kompromiser.
Hela livet är en variant, en kompromiss.
Förhållanden kan liknas vid IKEA - möbler. Det passar men det är alltid någon skruv som fattas. och ett, tu, tre går hylljävlen sönder.
Så får man välja att laga eller köpa nytt.
Ofta löser du problem med din partner. Det är ju därför ni är just ett par. Om du löser problem helt på egen hand kanske du bör fundera på att uppgradera dig från den där Billy-hyllan.

Men vad händer när du känner att, fan, det är ju jag som är hopplös?

Det senaste har jag känt precis så. Min fästman är underbar, felfri, pålitlig och omhändertagande.
Ändå har en irritation växt sig nästan olidlig på senare, inte mot honom men han dras med i det.
Jag känner mig "out of love". Jag har svårt att känna tacksamhet. Det finns inget som helst ork att mysa eller kelas.
Jag blir galen så fort han kryper nämre och hela huvudet skriker; släpp mig! Samtidigt som jag älskar att få uppmärksamhet. Gör vad som helst för den.
Och nej, han har inte gjort någonting för att reta upp mig, tvärtom. Det ligger i hans natur. Han kan ödsla kärlek tills han stupar.

När jag inser att, fan, det är jag som är hopplös och oförmögen att älska, vad gör jag då?

Uppenbarligen skriver jag i min blogg, men annars? Lever med extremt dåligt samvete att jag inte kan ge honom den kärlek han ger mig.
Men jag förmår mig inte. Jag försöker anstränga mig, men bluffen är redan synad och blottad. Jag orkar inte med just nu.
Detta är inte skäl nog att lämna någon, när du som jag vet att du hittat den du vill leva med.
Jag får nog bara inse min oförmåga att älska just nu och leva med den. Hoppas den hittar tillbaks innan jag blir lämnad.
Jag hoppas detta är en liten tröst till alla som känner som jag, trots att jag vet att detta är "förbjudet" att känna, skriva eller säga. Men ni är inte ensamma.
Ni är aldrig ensamma. aldrig.

Nu har jag fått en del kommentarer om varför jag valt att ha ordet fotboll i min blogg.
För er som inte känner mig och ni som inte känner mig, jag konsumerar MASSA fotboll.
Favoritlaget är Chelsea FC, ett kungsblått engelskt lag från London, Kensington, närmaste tunnelbanehållplats är fulham broadway.
Jag har även ett favoritlag i spanien, Atletico Madrid. De har de facto världens bästa tränare och är regerande spanska mästare.

Det finns en hel del problematik med att jag konsumerar fotboll. Det är ju lite konstigt...låt mig förklara.
På något vis har män lyckats göra detta till sin "zon" och det är något jag då och då stötter på.
Jag blir ALLTID korsförhörd om den ena laguppställningen, backlinjen och formationen efter den andra innan som H uttryckte det: kunde respektera mig.
Dock vill jag innerligt poängtera att fotboll är för ALLA. Inte bara alla MÄN.
Det är inte så att män har ett anlag som gör att de fattar sporten lättare, det är ju ta mig fan omöjligt.
Varför är det då så få tjejer som konsumerar denna sport, eller sport över huvudtaget? För på utövarsidan är det 50/50.
Män har genom åren gjort detta till sin motsvarighet till "tjejmiddagar". De samlas för att se på sport och äta något gott tillsammans.
Jag har även märkt efter år av observation att flickvänner, fruar, sambos, tjejkompisar stängs ute när de väl vill sätta sig in i sport.
Ni tjejer som har försökt sitta och titta med er sambo, vän, man, pojkvän har säkert fått en suck till svar eller ett:
"äh, det är så komplicerat" eller möts av ett gapskatt när ni frågat vilket lag domaren spelar i eller dylikt.
Ni ställer inga dumma frågor, det är inte lätt att veta alla regler eller formationer.
Det är de som tittar som är dumma som väljer att INTE bjuda in andra i det.
Jag har lärt mig mycket fotboll av min pappa, han har aldrig varit fördömmande när han märkte att jag fattade tycke för sporten.
Sedan har jag bara fått stå på mig. Jag har möts av otaligt dumma kommentarer, FÖR MÅNGA GÅNGER.

Det värsta jag fick höra var en gång då jag valde att se Chelsea spela mot United på en pub.
När Chelsea förlorade matchen vände sig en United supporter mot mig och sa:
"Gå hem och laga middag, det är nu bevisat att kvinnor inte kan någonting om fotboll."
Mina nyblivna Chelseavänner blev galna på den här mannen, jag blev chockad.

Dessa män finns, i stor uttsträckning. Hade jag fått en chans till att svara den där mannen nu. Hade jag inte gjort mig besväret.
Det är en utdöende sort. De skulle inte förstå Homo sapiens språk, då hade jag fått tala som neandertalarspråk. och jag har faktiskt evolverats som de flesta av vårt sort. Jag vill varna att supporterkulturen TYVÄRR är en extremt vanlig kanal för neandertalarna. Det är där de hittar flest jämlika. De är inte flest på en fotbollsarena, definitiv minoritet, men ganska vanlig.

Därför har jag utvecklat en egen supporterkultur för att skydda mig själv. Glitterhögklackat, rosé och fotbollströja om matchen är viktig.
Jag vill inte höra något snack om "riktiga" supportrar, eller tävla om vem som vet mest, det är ju ett eget program nuförtiden. Det handlar inte om det! Det handlar om att njuta av något man tycker om, sen när blev det en tävlig?

Men jag önskar mig ett supporterlandskap som alla talar om, där alla ska vara välkommna, inte bara vana män. Jag vill att det ska vara accepterande, öppet, levande, lärande, förklarande och högst frivilligt!
Så nästa gång, skratta inte åt din oförstående sambo, vän, flickvän. Be hen att sätta sig ner så du får förklara och förklara 30 gånger till.
Så alla kan vara med.
Därav ordet fotboll i min blogg.

Puss <3

En viktig sak för att få kvinnor att sluta må dåligt över sig själva är att sluta prata skit.
Och då menar jag inte allmänt. Utan att kvinnor ska sluta kritisera andra kvinnor. För deras utseende.
Men Maja, det är ju så roligt att prata skit.
Jomen visst. Men jag funderar på om det är möjligt att prata skit om andra kvinnor utan att nämna något om utseendet?
Tänk ordentligt nu....
Brukar inte en "skitsnackskonversation" se ut ungefär såhär;
- Har du sett Emilias byxor?
- Nej vadå?
- Hon har haft dom på sig i tre dagar i sträck.
- Usch vad äckligt!
Eller:
- Asså jag askyr Kim Kardashian, hon är så himla dum.
- Men så farligt dum är hon väl inte?
- Nej, men hon har sånt j*vla arsle!

Känner du igen det? Antagligen. Tillägas skall att diskussionerna i regel är längre och med fler utseendefixerade kränkningar.
Man får lov att tycka att Kim är dum, man får lov att tycka världen är dum, men måste det tillägas om hennes utseende?
Måste man konstant, som en sista spik i kistan tilläga något om en kvinnas utseende?
Jag vet inte varför man måste det. Jag gör det själv, VARENDA DAG! Och jag är trött på det.
Jag hör aldrig någon tilläga något om en mans utseende, utan man utgår enbart från prestation.
Hur ska vi kvinnor då, sluta med detta?
Jag föreslår att vi vänder på steken. Det blir lättare för alla. Vi tar utseende skitsnacket på män istället för på kvinnor.

Så här är mina förslag på diskussioner för ett jämlikare samhälle!

- Ronaldo, han har haft samma frisyr sedan 2008! Hur kan han med och se sig i speglen?

- Fredrik Wikingsson, vilket pucko som inte vet vad som står i miljöpartiets partiprogram och vilket j*vla bennigt arsle han har!

Jag tar gärna emot fler förslag på mäns utseendeskitsnackskonversationer.

Vem sa att feminisim behöver vara tråkigt?

Se så glada de blev!

Puss <3

Jag hittade denna bild när jag rensade mammas dator...
Den väckte så extremt mycket känslor. Hur kan den göra det?

Som ni ser är det en bild på mig själv, jag är 16 år gammal.

Jag har inget smink som ni kan se, den enda redigering som gjorts är att den är svartvit.
Antagligen för att jag inte visste vad photoshop var eller hur man använde det.
Jag kommer ihåg när jag tog den. Jag kände mig vacker.
Jag kände det som att om någon inte tyckte jag var vacker, var det deras problem.
Om någon kille sa "skicka en bild" skickade jag denna. Utan att tveka.

Så, vad hände sen?

Min egen tidsaxel har varit så kantad, jag har ju kommit så långt ifrån den där tjejen på bilden.
Idealen för hur en kvinna ska vara kom ivägen, råden för hur killar skulle tycka om mig kom ivägen.
Min självkänsla försvann i samma takt som mitt självförtroende.
Jag träffade någon som valde att ständigt bry sig mer om sig själv än mig. Det förhållandet knäckte mig på ett sätt
jag aldrig kan sätta ord på. Jag har träffat människor som velat ändra mig på mer än ett sätt och fått mig att tro att det kanske är fel på mig trots allt.
Ändringar gjordes efter hand, på mitt utseende, mitt beteende, mitt liv och mina intressen.
Ständiga försök att bli ännu vackrare, ännu bättre. Jag försökte vara bäst. Men en dag insåg jag att mittt bästa inte heller vara bra nog. För någon.
När andra sa "vad fin du är!" började jag med ett "nää" istället för mitt tidigare "tack!".
Så håller jag fortfarande på. Varför gör jag det?
Även när min fästman säger att jag är fin, tvekar jag mer än en gång på att säga "tack, älskling". Det gör både honom och mig ledsna.
Det är något som är en felkutym i dagens samhälle.

Detta är varför jag behöver feminismen. Jag vill att alla ska känna sig vackra, jag vill att alla ska säga "tack" och inte "näää".
Jag vill att alla ska känna igen ett dåligt förhållande när de hamnar i ett. Jag vill att kvinnor och män inte ska falla i idealen för hur kvinnor bör vara.
Jag vill inte att någon ska behöva vända sig ut och in för att passa in i någon annans liv.
Jag vill att alla ska känna sig som jag gjorde när jag tog den här bilden. Vackra.
Den här bilden är min dagliga påminnelse om varför kvinnokampen måste fortsätta.
Det är min påminnelse att jag måste kämpa för att jag och andra ska känna oss, just det, Vackra.