Världen är uppdelad, de som är i tid och de som inte är det.

Bjuden på fest, utsatt tid 18.00.
Maja med sambo dyker upp 20.00.

Jag tänker inte ljuga, detta är väldigt vanligt beteende av mig.
Bättre har det blivit med åren men det är fortfarande inte så bra.
Jag är med de som aldrig är i tid.

Jag är alltid beredd på en avhyvling när jag väl dyker upp hos folk för sent tillsammans med en förklaring.
”Det är respektlöst att inte vara i tid! Det är oförskämt och själviskt.”
Har vi inte alla hört den där klyschan?

Varför är jag ALLTID sen då?
Jo det ska jag förklara, jag har inte så mycket tid på mina händer.
Samtidigt vill jag inte tacka nej till ett event bara för att jag har en annan inplanerad sak under dagen.
Samtidigt bor jag och min sambo inte ens i närheten av våra vänner, de närmsta är inom tre – fyra mils radie. De vi vanligen umgås med är mer mellan 10 – 40 mil härifrån.

Så om jag är bjuden på en fest eller event av något slag så ser en typisk sådan dag ut såhär.
* Ridning 09.00 – 11.00
* Hem, duscha, äta, göra sig i ordning 11.00 – 12.00
* Åka bil 12.00 – 14.00
* Lovat att träffa mamma 14.00 -16.00
* Hund att gå promenad med 16.00 -17.00
* Lovat att träffa min syster 17.00 – 18.00
* Borde vara på fest 18.00 -

Som ni ser går det inte ihop riktigt. Jag gör allt jag kan för att försöka vara i tid men inser att tidschemat spricker. Vad gör jag då? Hör av mig och säger att jag blir sen så klart.
Vad är svaret?
” aaah, du är alltid sen, självisk och dum.”
Nej men ungefär. Jag har fått höra det tusen gånger.

Okej, med den attityden så kommer jag inte alls nästa gång. Jag gör allt jag kan för att hinna träffa alla som vill träffa mig och som jag vill träffa.
Och tro mig, jag stressar gärna ihjäl mig för att hinna, för att jag gillar dig.
(Se min försening som en kärleksförklaring kanske?)
Sen finns det självklart mer tillfällen som är värre att vara sen till; bröllop, middagar, jobb, skola osv. Men det är inte de tillfällen jag pratar om. För till såna event är jag i regel aldrig sen.

Så är jag självisk som kört 15 mil för din skull och har andan i halsen för att du ska bli nöjd?
Eller är det du som är självisk som blir sur för att jag över huvudtaget dyker upp?

Det finns alltid två eller fler sätt att se på saker, bara för det ena är en norm gör det tyvärr inte ditt eller mitt betende rätt.
Att du blir sårad har inget att göra med att jag är självisk.
Så om jag kan älska dig för att du är tjurig och tycker du är viktig, kanske du kan älska mig för att jag tycker att jag är lika viktig.
Jag vet att jag har brister, vet du som blir sur över sen ankomst om att du har en brist?

Love <3

Fortsätter i eurovisionspåret här.
Visst var det UNDERBART att Lundamåns kunde ro hem segern ännu en gång till Sverige!?
Måns var så proffsig och en extremt värdig vinnare.

Men jag vill diskutera en annan, för mig, värdig vinnare; Polina Gagarina, Russia.
Jag vet att Ryssland inte är något föredöme.
Jag vet att Ryssland är en diktatur i förklädnad.
Jag vet att Ryssland är ett land som förkastar människor som inte är som normen och sätter sig i opposition.

När jag först hörde att Ryssland skulle framföra en låt om fred tänkte jag; Åh nej...fan va skenheligt. Fan vad billigt, bara för att visa världen att, nej, vi i Ryssland tror på fred.
Och jag höll med de personer i publiken i Wien som buropade när hon höll sitt framträdande.
Jag håller fortfarande med, för man ska inte ha respekt för Ryssland. Det tycker jag verkligen inte. Och alla har rätt att visa sitt missnöje mot detta land.

Men när jag sitter där och svär som mest över denna Polina så hör jag min mammas mjuka, naiva ton.

- Men Maja, det finns nog många människor även i Ryssland som tror innerligt på fred.

Det fick mig att tänka om. Ja, vem fan är jag att säga att Polina är en hycklare? Vem är jag att säga att hon inte vet något om fred?
Det kanske är enklare för henne att framföra ett bidrag om fred än att säga till Putin att han är en idiot?
Hon kanske sjunger om något hon innerligt tror på och upplever varje dag.
Kanske inte?
Men min poäng är, vad fan vet vi? Och varför buar vi ut Polina?

För om man buar ut en individ på det sättet, gör man inte ett komplext problem lite för enkelt?
Det är lite som att jag skulle ta skit för att Jimmie Åkesson är dum i huvudet.
Jag har LITE annorlunda värderingar än Jimmie, så jag vill inte stå till svars för något jag inte står för.
Det kanske inte Polina vill heller.

Polina Gagarina hade varit en värdig vinnare. Det var en fantastisk låt och en fantastisk sångerska.
Och hade det verkligen skadat om någon från Ryssland tror på fred?

Jag är 23 år gammal. Jag har redan gått igenom fyra olika preventivmedel.
P-piller, kondom, p-stav och spiral.

P-piller är det första preventivmedlet jag provade, för min mamma var klok nog att förstå att en nybliven 16-åring inte tänkte träffa killar och bara äta popcorn.
Så min mamma skjutsade in mig till ungdomsmottagningen och såg till att jag fick mina P-piller. Eller snarare minipiller utan östrogen. De funkade väldigt bra för mig. Visst fick jag blödningar men annars funkade de alldeles utmärkt faktiskt. Dock så blev jag gravid och i gynekologvärlden är det ett ”misslyckande av preventivmedel”. Så då fick jag byta.

Jag blev rådd att få en p-stav. Detta preventivmedel är ett levande helvete. Jag har ännu inte hört någon som är nöjd med sin p-stav. För er som inte vet så sitter det i armen och det känns inte att sätta i det eftersom det är lokalbedövat. Jag hade blödningar titt som tätt och mådde skitdåligt rent psykiskt. Jag fick hela tiden svaret att det var så i början.
- ”I två år?!” skrek jag ut när jag fick höra det för femte gången.
- Oj, dååå...då får vi nog byta om det inte blivit bättre, sa barnmorskan då.

Då bytte jag till mitt nuvarande preventivmedel spiral. Det gjorde CP-ont att sätta in eftersom man mäter livmodern. Så det är som att ha mensvärk gånger tio och allt på under minuten. Den håller i fem år. Vilket är magnifikt!
Jag har haft den i ett år nu och jag är väldigt nöjd. Kommer nog fortsätta med att ha den vidare.

Mitt i detta också har jag också tvingat killar till kondom, engångsligg är tamigfan inte att lita på. Mark my words.

Problemet med preventivmedel är att många gånger läggs allt ansvar på tjejen/kvinnan. Jag hatar det. Killar/män slipper ansvar.
”Men varför har du en spiral om du nu säger så?”. För att jag är en kvinna som älskar makt. Och det är fördelen med att preventivmedel för kvinnor finns. Makten över sin egen kropp.
Pros and cons som vanligt.

Det största problemet som jag märker är att jag OFTA hör ”men han vill inte ha kondom, så jag får lida”.
Om min sambo hade sagt så, hade han fan varit utan sex. Sen när blev kvinnor så underminerade att de ”lider” för att deras män inte vill ta på en kondom på några sekunder?

Lösning: Kvinna/tjej, gör inget som du inte vill! Prata med din pojkvän/sambo/man och säg vad som gör ont, vad som händer i din kropp om du tar piller eller sätter in något. Berätta hur ont det kommer göra, säg att du inte vill om så är fallet.
I mitt fall ville jag självmant men min sambo erbjud sig själv när vi diskuterade vidare hur vi ville göra. Det är inte ditt egna beslut om du är i ett förhållande. Det är två som drabbas, så ta lite jävla ansvar, tack!

Hej kära vänner!

Ni verkade ta lite för illa upp av mitt bröllopsinlägg. Jag måste klargöra vissa saker.
En fråga jag fick som var befogad var VARFÖR vill du inte gifta dig Maja, några exempel;

- Jag har ingen möjlighet att gifta mig som jag vill, dvs. med Kalle Moraeus som vigselförrättare
- Jag tror inte på äktenskapet och synnerligen inte Gud

Ni måste också förstå att det här är min blogg, mina åsikter, min impulsivitet. Ni behöver inte tro att mitt förhållande är dåligt. Det är fantastiskt. Ni måste också förstå att allt jag skriver här är känslomässigt och i nuet.
Jag kommer säkert gifta mig med min fästman en dag. Jag kommer säkert ha en vit klänning men ingen jävla präst.

Moving on!

Idag fick jag höra en nyhet om att fler tjejer söker in ”datorspelutbildningar” för att förenkla. Upp till 50% mer tjejer än förra året. MASSIV ökning. Eftersom jag är för dålig på vad alla dessa utbildningar innehåller så tänker jag låta det vara osagt.

Jaha, vadå då?
Jag tror inte ni fattar vad det innebär att kvinnor kommer in i denna branschen. Att en subkultur som datorspelsnörderi är slutar vara könsstyrd. Och dessutom slutar det vara en subkultur och blir istället till för alla.

Jag har några tjejkompisar som spelar mycket och som kan koda en hel del. Jobbar som formgivare och är SJUKT duktiga. Dock blir de ofta klassade som ”grabbar” och inte alltid som individer.
”En nördig tjej är bara sexig om hon är snygg, annars vill ingen kille ha en nördig tjej, då blir hon en grabb” sa en av dessa vännerna.
Ofta blir de tjejer som gillar att spela (som jag förstått det) objektifierad. Något som inte behövs mer i vårt samhälle eftersom tjejer också ska bli dömda av sin prestation även i datorvärlden.
Så in nu brudar i spelvärlden och ändra på ALLT. Ingen blir gladare än jag av att höra sånt här!

"Finally the tables are started to turn, talkin' bout a revolution"
- Tracy Chapman

Cynikern är tillbaka!
Ni kanske undrar varför så mycket kärlek har infunnit sig på bloggen, det undrar jag med.
Idag tänker jag beröra ett ämne som är väldigt laddat, för det ska alla göra!

Jag tänker naturligtvis på bröllop.
Bröllop för mig är något jag inte velat.
"Alla bara skiljer sig ändå" har mitt argument varit.
Gissa tre gånger vad andra har svarat?
"Men när du träffar den rätte kommer du ändra dig".

Redan som barn blir vi introducerade för bröllop och tankar kring.
"Vad vill du ha för klänning?"
"Hur ska ditt bröllop se ut?"
"Vill du gifta dig i kyrkan?"
Osv.

Alla år detta har retat gallfeber på mig.  
JAG VILLE JU INTE GIFTA MIG ENS EN GÅNG!

Jag har reflekterat mycket över bröllop.
Enligt min egna empiriska undersökning verkar de flesta inte veta vad som kommer efter.
En gång sa jag "Om alla bara hade fått skriva på ett papper utan fina kläder och cermoni hade ingen velat gifta sig."
Något jag står fast vid. "Meeen, så kan man ju inte säga." 

Joho! Tänk efter, hade DU gift dig utan klänning/frack, tårta, festen osv. och bara stått kvar med din man/fru och massa obligationer?
Tänk efter på riktigt. Svarar du att du hade gjort det ändå, tror jag dig inte. Inte förrän jag ser det.

Men sen träffade jag ju Andreas. Den rätte. Vi har förlovat oss.  
Det alla sa började helt plötsligt stämma. 
Jag kunde tänka mig att gifta mig med honom.

Ända tills senast vi var på bröllop.
Vi dansade till en tryckare och han viskar i mitt öra att han lägtar tills det är vår tur att gifta oss.
Helt plötsligt kunde jag inte andas. Jag nickade nog och sa "detsamma".
Paniken började spridas och helt plötsligt gick det upp ett ljus.
Jag kan inte gifta mig! Det jag sagt i hela mitt liv stämmer.
Helt plötsligt spyr jag över klänningar och romantiska miljöer.
Jag som träffat den rätte, jag som är förlovad.

Min sambo försökte lugna mig och sa att vi kan göra på vårt sätt.
Det hjälper inte, jag vill inte ha klänningen, inget äktenskap, ingen tårta, ingenting.
Jag vill inte gifta mig och helt plötsligt känner jag mig mer som mig själv.

Förutom att jag är livrädd för att inte vara tillräcklig för min sambo.
Men det är upp till honom nu om han vill ha mig som jag är.

Så jag vill be all att reflektera VARFÖR ni vill gifta er. Gör ni det av tradition, gör ni det av kärlek?
Varför? Tänk åtminstonde EN gång till. SNÄLLA!

Sa ju det, cynikern är tillbaka! 

P.S. Ni som inte känner igen bilden så är det från Sex and The City när Carrie inte kan andas när hon provar bröloppsklänning.
Det skulle antagligen hända mig. Känner mig lite så. Bifogar länken också.
https://www.youtube.com/watch?v=m-KhaULdEVw






 

Jag har uttryckt min kärlek till djur förr.
Men nu tänker jag uttrycka min kärlek till min hund.

Hon heter Kix.
Hon är fem år gammal.
Hon är en blandning av jack russell och dansksvensk gårdshund.
Men viktigaste av allt, min älskling.

Hur hamnade då Kix i mina ägor.
Jo, jag gick på naturbruksgymnasium i tre år och innan dess bodde jag på landet.
Jag var van att alltid ha djur omkring mig.
Sedan flyttade jag till Kalmar och spenderade mycket tid ensam.
Saknaden efter djuren blev för stor.
Tyvärr ville inte sambon skaffa hund, så jag gjorde det ändå.

Jag skulle egentligen titta på en annan hund när jag började få underliga frågor av försäljaren.
"Bor du själv? Vad hade du tänkt göra för aktiviteter med hunden? Har du barn?"
Till slut fick jag fråga varför alla frågor dök upp.
Det visade sig att det fanns en annan hund som var svår att placera.
"Vill du ge henne ett försök?"

Jag hämtade upp lilla Kix. Det var bland det ynkligaste jag sett.
Gul i pälsen och livrädd för ALLT.
Dagarna även veckorna efter fick jag flera mejl och telefonsamtal om dagen av försäljaren som var orolig att jag ville lämna tillbaka henne.
"Ni behöver inte oroa er, hon stannar hos mig." sa jag till slut.

Efter hand började hon ty sig, jag fick mycket hjälp av brukshundsklubben.
Och till slut blev hon vit, blänkande i pälsen och mer säker på sin omgivning.
Hon är fortfarande rädd för människor men har blivit mycket duktigare och lugnare.
(Jag kan verkligen rekomendera att gå till hundtränare och brukshundsklubbar. Det hjälper).

Något år senare fick Kix en husse. Det var väl sådär till en början. 
Men nu är husse bättre än matte. Och vår lilla familj är komplett.

Vår hund är speciell. Hon är rädd och osäker.
Men några saker jag har lärt mig av henne är:
* vad villkorslös kärlek innebär.
* att i regel är folk mer dumma än hundar.
* att nu är den enda stunden som finns.
* att hundar inte avslöjar hemligheter.
* att hundar har bättre finkänslighet än människor.
* att sola är det bästa som finns (efter mat).

Jag fick mer dålig samvete när jag glömde hennes födelsedag igår än jag fick när jag glömde min mammas.
Jag älskar henne så mycket och kan inte tänka mig hur mitt liv hade varit utan henne.
Visst, hon behövde mig men hur visste hon att jag behövde henne mer?



 

- Man kanske skulle testa på hur det är att vara tjej och gå ut någon gång...
Sa fästmannen lite bittert.

Ja varför inte...ni har kanske hört storyn innan. Det är inte första gången.
Men om vi gör så här;
LADIEEEEES AND GENTLEMEEEEN, WELCOME TO THE KINNACIRCUS FREAKSHOW!
Allvarligt, det var så det kändes.
Det börjar med att två blondiner, varav en med joggingskor skulle gå på cirkus.
Efter några drinkar för mycket blev det snabbt en freakshow.
När vi kom in i cirkustältet i Kinna var det mannen med gristrynet som grymtade med mig i famnen först.
Tyvärr förstod jag inte vad han sa och tyckte tyvärr inte att attraktionen var så rolig. Började redan tro att freakshowen skulle göra mig besviken.
Efter det välkommnade direktören i kostym med ett nyp i rumpan in oss i tältet och introducerade oss för andra attraktioner.
Näst på tur var mannen med två ansikten som tyckte jag var charmig och snygg för att sedan bli förbannad när jag inte tyckte det var okej att bli slickad i nacken.
Men biljetten till freakshowen räcker längre än till mannen med två ansikten. Den räckte hela kvällen.
Sedan träffade vi dansken och oh boy, was he a frrrrreak!
Trött på att använda frasen; JAG HAR POJKVÄN. Valde jag istället: JAG HAR FLICKVÄN. Hur ska annars freaks förstå?
Någonstans under kvällen i cirkustältet träffade jag också på; magdansaren, kalven och mannen med delad tunga.
Under kvällen blev även jag och den andra blondinen freaks men hey, vad kan man begära?

Det är såhär det är att vara ute. Jag räknar med att bli tafsad på, slickad bakom örat och erbjuden att ha sex med killar som antagligen är klasskompisar till min pojkväns lillebror. Och tydligen; I'm the freak.
Jag hoppas dock att de som gör detta förväntar sig en käftsmäll eller åtminstonde en elak kommentar.
För det är vad de kan vänta sig av ett frrrreak som mig. 

Så jag vet inte om ni killar vill gå ut som tjej och känna hur det känns.
In that case; Welcome to the circus , motherf*cker!



 

Nu tror ni säkert att min rubrik är ironisk. Det är den inte.
Låt mig berätta.
Ni vet ju vid det här laget att jag är feminist. Men det var inget jag föddes till.
Utan det var såhär; jag föddes, blev vän med folk, växte upp och höll inte med.
Jag växte upp i en by med cirka 200 invånare, älskade det. 
När jag sedan började högstadiet blev alla åsikter och personer tydligare, vem som var idioten var lätt att peka ut.
När jag sedan började gymnasiet blev det ÄNNU tydligare vem  som var idiot.
Och nu är det om än ÄNNU tydligare vem som är idiot.

I dagens läge har ju alla idioter också möjlighet att nå ut i bruset.
Med dumma inläggsdelningar, dumma bilder och inte så fullt genomtänkta statusuppdateringar.
Jag ser varje dag på mina sociala medier; djurplågeri, rasism och att till och med vuxna människor minsann inte kan stava (kan inte jag heller alltid) eller ha någon som helst källkritik i kroppen.

Lika mycket som det retar gallfeber på mig när jag ser särskrivningar och icke uppkollad fakta, lika glad blir jag.
För det är viktigt. Är det någonting jag är rädd för i mitt liv är det att bli omgiven av "ja-sägare".
Det vill säga att folk håller med mig. 
Det är väl alltid skönt när folk håller med mig. Men jag tycker också det är skönt när folk tycker att jag är idioten.
Jag har verkligen inget problem med det. Så länge man kan motivera varför jag är en idiot. 

Många av mina vänner omger sig bara med folk av sin egen sort. Det får man väl. Det är ju en trygghet i det.
Du kanske tror att du växer som människa i ett sådant sällskap men det gör du inte.
För hur ska du bemöta någon som inte håller med dig?
Antagligen med ett; IDIOT! DU ÄR DUM I HUVUDET!
Så tack för att ni inte håller med mig, det har fått mig att bli säkrare än någonsin på min åsikt.

Så om du vill uppleva världen som den är, måste du nog sluta omge dig med "ja-sägare".
Om du är feminist, umgås med Sverigedemokrater.
Om du är vegan, umgås med slaktaren.
Om du är nykterist umgås med alkolisten.
Du behöver inte ändra dig. Men du kanske ser saker på ett nytt sätt och kanske har lite mer förståelse.
Och blir lite säkrare i dig själv.
Eller det som jag inser; jag håller ta mig fan inte med varken Svergiedemokrater, nykteristen eller veganen!

"När folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel."
- Oscar Wilde.

För tre månader sen bestämde jag mig för att färga håret mörkt.
I tre månader har jag varit mörk.
Och imorgon blir jag, äntligen, blond igen.
Sooooo?
Jag är blond, ända in i själen. 

Jag har ofta tänkt på hur min hårfärg har definerat mig. 
När jag var 16 år gammal ville jag inte vara "råttfärgad" längre. 
Jag bestämde mig för att det satt i håret, så jag blev platinablond.
Sedan märkte jag att det framhävde mig. Jag blev säkrare på mig själv.
Kanske var det åldern, kanske blondinen.
Jag älskade det!
Min kompis partytrick var att se killar tro att jag var dum, jag spelade med i "dum blondin" grejen i fem minuter för att börja prata om religon, politik eller livets djup. 
En annan vän påpekade hur folk antingen gillade mig eller hatade mig. Att det inte fanns något mellanting.
En del påpekade att jag var fejk; för mycket blond, för mycket smink, inte naturlig.
Fuck naturlig. Fuck fejk.
Jag har aldrig gömt mig bakom min hårfärg, tvärtom, den får mig att stråla.
Så om ni har något som får er att stråla, artificiellt eller inte, använd det!
Och om det här "fejk"snacket var sant, varför har jag inte känt mig som mig själv med detta mörka håret?
Min sambo påpekade att jag inte lagt någon tid på mitt hår sen i julas.

Imorgon blir jag äntligen blond igen efter tre mörka månader. ÄNTLIGEN!
Jag har aldrig tagit åt mig när någon kallat mig fejk.
Då tänker jag bara på följade citat som får avsulta detta inlägg.
"We're all born naked, and the rest is drag."

Till alla er som har förhållanden...och till er som inte har;
Ni vet bäst vad som passar er själva.

Jag har fick en fråga från en vän: Maja är ditt förhållande lyckat?
Frågan är extremt komplex. 
Visst, enligt idealet har jag extremt lyckat förhållande.
Jag är 23 år, han är 25 år. Vi har en fin tvåa, en hund. Vi är förlovade och ett år ifrån examen. 
Jag ser många av mina vänner som vill vara där jag är. 
Det gör mig galen!
För vi bråkar, kämpar, sliter. ALLT ÄR INTE UNDERBART! ( Det är bra väldigt ofta men inte jämt)
Eftersträvan att hitta kärlek gör mig inte galen. Den är fin.
Men jag känner många som menar att de har en press på sig att hitta "den rätta" och tro mig, det är inte bara tjejer. 
Killar enligt min upplevelse är mer pressade att uppnå en viss livsstill vid en viss ålder.
Hus, barn, bil, hund, fru/man...precis som att man vaknar upp en dag och allt är redan där.

Förhållande är en sak och en sak enbart:
WORK!
Det är det enda jag vet.
Jag jobbar med mitt förhållande varje dag.
Detta är några saker jag jobbar på:
Jag jobbar på att kompromissa, jobbar med min kommunikationsförmåga, jobbar med vardagen, jobbar med att sätta mig själv åt sidan, jobbar på att inte få nervsammanbrott, jobbar på vårt sex, jobbar med att behandla min pojkvän med respekt, jobbar på att lära mig laga mer mat än pannkakor och mycket mer därtill. 
Jobb, jobb och jobb. 

Så jag vill be alla som letar efter någon att sluta upp med illusionerna ni har om detta heltidsjobb som kallas förhållande.
Och ta det för vad det är, bli kär i den som du känner för, inte den som passar eller det valet som var bekvämt.
Känn efter din man/fru. Tänk inte.
Lyssna inte på vad andra ger dig för råd om förhållande, bara för det funkade för dem, funkar det antagligen inte för dig/er.