Så många frågor. Så lite svar.

En fråga vi alla sett som vardagsmat får helt plötsligt en revival.
Flyktingarna, de som flyr hals över huvud för sitt liv.
Som det alltid har varit. Som de alltid har gjort.

Men en bild på ett dött barn vid vattenbrynet och världen vaknade.
Så viktig journalistik. Eller vem som nu valde att publicera bilden först.

Genast börjar debatten:
”men hallå, vi tar ju emot varför gör inte dom det?”
”vi har inte jobb till alla dessa människor.”
Osv.

SD står och skriker om att minska invandringen.
Det parti som tagit patent på ”sanningen”.
Vart är ni nu?
Jimmie, du som sitter på facit, vad gör man nu?
Det är förbannat tyst om er.
Men det klart, ni bryr er väl inte om folk dör om de inte är ”Sverigevänner”.

Nej, det är KVINNORNA som tar tag i detta och syns mest.
Angela Merkel fixar och donar i Europa.
Annie Lööf får Åkesson att se ut som en tjurig treåring.

Varför börjar man i fel ände?
Borde inte prio ett vara att få folk i säkerhet?
Kan vi inte skicka ner militären?
Är inte dom proffs på krishantering?

Prio två vart de ska ta vägen sen när alla är säkra?
Då kan väl politiker ta tag i det?
Vi, dom?
Vem är vi och vem är dom?
Vem är viktigast av vi och dom?
Eller är vi dom?

Vem är jag och vad kan jag göra?
Kommit fram till att rensa garderoben i helgen och skänka kläder.
Det kan du med göra.
Kanske swischa över en tia eller två.
Det hjälper inte alla såklart.

Men någon kanske behöver mitt leopardlinne?
Eller mina neonrosa tröjor.
Hoppas att kärleken når alla som kämpar därute.
Vi är många som vill hjälpa.
Det är dags att lyfta arslet nu.
Vi kommer kunna ha tacokväll imorgon i alla fall.

Tro mig.

Jag har som bekant en liten hund, Kix.

Hon är min bästa vän, jag kan anförtro mig allt till henne.

Jag önskar alla människor som vill ha en hund, att ha en hund.
Det är underbart.
Alla skrämmer en så mycket med vilket ansvar det är med hund.
Och det är det.
Om din hund skadar någon, är det ditt ansvar.
Det är det största ansvaret, efter att ta hand om livet då.

Tillbaka till Kix.
Det är ingen snäll hund.
Eller jo, mot mig och sina närmsta, men ingen annan.
Detta har utomstående svårt att förstå.
För hundar ska vara kramgoa och snälla mot allt och alla.
( #stoppanormen )

En del hundar är det, andra inte.
Alla hundar har en personlighet, precis som människor.
Min hund kan kallas asocial och fobisk.
Hon är trygg med vissa människor men inte lika trygg med andra.
Och då, blir min hund farlig. Hon kommer agera utåt.

Ansvar nummer två, jag är skyldig till hennes beteende.
Jag är största anledningen till att hon beter sig som hon gör.
Jag älskar hundar och är glad att jag skaffade hund.
Under åren har jag dragit på mig massor med kunskap.
Och jag ska alltid var öppen för att lära mig mer.

Därför tycker jag att det blir så hemskt när jag hör om utrotning och förslag om utrotning av vissa hundraser.
Klassade ”kamphund”, av samhället, benämningen finns nämligen inte, amstaff, pitbull m.m.
Man höll på att lyckas med dobbermanen.

Vi talar jämt om rasism och att sätta människor i fack.
Samma här, ”kamphundsraser” är inte farliga.
Läste ni, INTE faaaaaarliga.
Rasism är dåligt, även i hundriket.

Jag kan förstå att man kan bli rädd för en så stor hund.
Men då borde man också bli rädd för schäfer, golden, labbe osv.
Ofta är det inte fallet.
Utan man är rädd för ”kamphundar” och tycker att de ska utrotas.
De absolut bästa brukshundarna jag sett är rottweiler och amstaff.

Så om ni tittar närmre, ser ni väldigt snabbt att ägaren är utom kontroll.
Ägaren har fostrat en ”kamphund”.
För igen, ”kamphunden” finns inte.
Så skjut inte hunden, skjut ägaren istället.
Det är där ansvaret vilar.
Skjut mig, inte min hund.
Ingen skulle klassa min hunds betende efter hennes ras.
Så varför göra det med en amstaff?

Sluta vara rasister, även mot hundar.
Döm inte hunden efter håren, eller?
(P.S. är inte amstaffen en j*vla läcker hund?!)

Är SD det största partiet?
Enligt en opinionsundersökning är de det.

Jag är rädd för SD, på allvar. Det är sant.
Eller jag är inte rädd för SD, utan de som röstar på dem.
För de vet inte vad de röstar på, hoppas jag.
Varför vet jag inte.

Nog att jag är vänster och lutar gärna åt det hållet.
Men det andra blocket är jag inte rädd för, möjligtvis retar de mig.
Alla andra partier är samarbetsvilliga. De gör det bästa för Sverige.

Jag tvivlar förvisso inte att SD inte gör sitt bästa men inte för den stora massan, jag är övertygad att de har FEL.
För varför är det annars så många som har en rädsla för ett parti?
Jag vet nämligen att jag inte är ensam om att känna rädsla.

Jag vill egentligen inte heller ta upp SD och ”gynna” dem genom att prata om detta parti.
Men jag kan inte låta bli, när de tar mer och mer makt.
När de vill stänga ner det här landet, när de vill att sådana som mig inte ska få utnyttja min demokratiska rätt.
Jag vill fly det här landet när de växer, men vart.

Rasismen växer överallt.
Vart tar en sån som jag vägen?
Kommer jag tyna bort?
Kommer mina åsikter minimeras och kommer jag finna mig i deras makt?
Där kvinnor inte får ha en karriär och vi går tillbaka till medeltiden?
Kommer Jimmie att skjuta mig, eller kommer hans torpeder göra det?

Många tycker att min oro är obefogad...men jag kan inte hjälpa känna såhär.
Och jag vet att andra gör det med mig.

Så är det Jimmie som håller demokratins revolver mot mig, eller är det du, som röstar på dem?

”Ta bort den där raden om att det är din fästman, det är sånt en arbetsgivare kan fälla dig på.”

Jag skrev mitt personliga brev av anledning att jag ska efterhand börja söka praktik och jobb som redovisningsekonom.
Började med varför jag vill bli redovisningsekonom, att jag finner det stimulerande och faktiskt riktigt roligt.
Fortsatte med vad utbildningen har gett mig och hur duktig jag är, fast jag inte har någon erfarenhet i yrket.

För jag ser sannerligen framemot att få jobba som redovisningsekonom. Jag känner mig mer taggad än någonsin att detta är rätt för mig.
Visst svär jag när siffror inte stämmer och jag inte fattar vad mina lärare menar. Men jag blir väldigt tillfredsställd när allt går ihop, när det klickar.
Åh, jag som hatade matte.
Jag kan knappt vänta att få börja jobba.

Men då måste jag ha ett jobb också. Det måste jag ju söka.
Började med mitt CV, avdelning rabbel. Inga konstigheter.
När jag sedan fortsatte med mitt personliga brev så blev jag tveksam.
Skulle jag skriva ner mitt civilstånd?
Inte för hurvida är relevant eller inte, utan för om det skulle fälla mig.

För sanningen är, det kommer kanske fälla mig. Många arbetsgivare kommer se min ålder, 24, mitt civilstånd och tänka att jag kommer bli en för stor kostnad för företaget eftersom jag vill ha barn.
Hur ska jag förklara att jag inte är intresserad av barn?
Och varför ska jag behöva förklara mig? Och varför ska jag ens behöva tänka så här?
Varför löper jag ens en risk överhuvudtaget, när min fästman inte gör det?
Varför ska min älskade fästman vara ett hinder för mig, i mitt arbetsliv, som betyder så mycket för mig?
Så många frågor, så lite svar.
Så arg, så förtvilad.

Han är min fästman och sambo, det kvarstår.
Både i mitt liv och personliga brev.
Take it or leave it, arbetsgivare.

Det finns en sak som stör mig. Det är när jag som inte är singel måste gå in och bedöma hur andra män ser ut.
Jag fick order av en vänlig själ att ”aldrig sluta titta efter andra män.”
Skämt eller inte. Det var sannerligen inte roligt.

Sen är jag självklart inte blind. Jag ser om en attraktiv man går förbi.
Men jag ser även om en attraktiv tjej går förbi.
Det är sådant som får mig att fundera, gör det mig bisexuell?
Vad är det som gjort att jag aldrig blivit kär i en tjej?
För att sannolikheten är inte orimlig.
Jag är med en man nu, har bara varit med män förr.
Så om vi nu ska prata i termer så är jag nog heterosexuell.

För mig blir det här väldigt problematiskt, för att jag är inte intresserad av andra män.
Därför vill jag inte kalla mig heterosexuell. Det är inte så att jag går och kollar in och är sexuellt dragen av varenda man på jordklotet.
Jag är intresserad av min fästman och det är de facto den enda mannen jag är attraherad av.
Den enda jag kan tänka mig att kyssa, den enda jag kan tänka mig att gå till sängs med och den enda jag inte kan hålla mina händer ifrån.
Alla andra män är för mig ointressanta. Därmed alla andra kvinnor.

Detta kan vara anledningen att jag inte tror på sexuell läggning. För att jag tror på kärleken.
Det är kanske därför jag inte ens sett det minsta problem om någon säger till mig ”Maja, jag är gay.”
Det är kanske därför jag har problem med folk som säger att ”Jag har inget emot gay, bara jag slipper se det.”
Kärlek är det bästa, för alla.
Sprid det överallt, hela tiden.
För att kärleken ser alla lika, alternativt är blind.
Ge människan en chans, det är ju den som är värd kärlek, kärlek och ännu mera kärlek.
Då kan det inte gå fel. Det kan inte vara fel.

Homo, hetero, bi osv. Det finns inga fack för kärlek enligt mig. Normerna kan dra åt helvete, jag hatar normerna ändå.
Sprid kärlek, inte normer!
 

Första gången jag förstod att jag var en förbrukningsvara var när jag var 15 år gammal.
När jag för första gången blev upphånglad på dansgolvet.
Jag hann inte be om min tillåtelse, det bara hände.
Sen försvann han. 

Jag trodde att man pratade med någon man kysst.
Jag blev faktiskt sårad.
Några vänner till mig påpekade att det är så killar gör.

Okej, jag är alltså en förbrukningsvara för män.
Där och då kom jag på en sak, som följt mig väldigt länge;
I can play this game too.

Och där och då lämnade jag män innan de hann lämna mig.
Jag utnyttjade och lämnade.
Skrattade dessa dumma förbrukningsbara män rakt upp i ansiktet när de visade deras känslor för mig.
Because, i can play this game too.
Det var ju inte någon som kunde bry sig om mig.
Därför brydde inte jag mig om dig.

Nu några år senare har jag börjat tänka annorlunda.
Att jag var inte snäll, att jag hakat på denna onda cirkel av objektifiering.
Så lätt det var, att förbrukas och förbruka.
Jag hade tänkt be alla er jag sårat om ursäkt.
Förlåt för att jag inte tog emot er kärlek.
Förlåt för att jag utnyttjade er.

Men så kom jag på en annan sak.
Mannen som kom fram och kysste mig på öppen gata fast min sambo stod jämte tänker inte be om ursäkt.
Mannen som tafsade på mina bröst tänker inte be om ursäkt.
Inte heller männen bakom som "höhö"ade igenom sig händelsen tänker be om ursäkt.
Mannen som påpekar hur jag ska se ut tänker inte heller han be om ursäkt.

Därför tänker inte heller jag be om ursäkt.
Inte förrän dessa som objektifierat mig ber mig om ursäkt.
Men jag vill inte ha ursäkten, jag vill ha förändring.
Som ringar på vattnet, har jag förstått att mina handlingar har konsekvenser, när ska du fatta?
Det börjar med mig.

Hej alla läsare, jag har haft sommaruppehåll men nu är cynikern tillbaka. 
Så håll i hatten.

Jag har i sommar tagit mig tillbaka ut i verkligenheten, dvs jobbat.
Varenda gång blir jag förvånad över hur normstyrt vårat samhälle är.
Hur farligt det är att ifrågasätta normer.

Alla gånger jag under sommaren haft följande konversation;
- Hur länge har du och din sambo varit tillsammans?
- 3 och ett halvt år.
- Nämen, då är det ju snart dags för barn.
- Vi vill inte ha barn.
- Va?! Din stackars sambo då?

Och så fortsätter det. Det verkar som att folk precis fått reda på att jultomten inte finns. 
Liksaså när jag säger att jag inte tror på äktenskap och tycker det är hyckleri att ha en vit bröllopsklänning när man inte står för det klänningen står för. Att man ALLTID ska tänka en gång till. 
Där försvann visst påskharen för dem också.
För att något i deras värld inte stämmer och att för istället ta mig till sig väljer de att stötta ifrån det som är annorlunda likt en Sverigedemokrat.
 

Jag lever i en värld, en bubbla där allt är okej.
Den bubblan kallas i utbildning, där inget är svart eller vitt. 
Där ALLT är en gråzon, där man väger ena sidan mot andra.
Där världen blir mer komplicerad ju mer jag lär mig om den.

När folk kommer ur den bubblan som kallas utbildning blir världen genast svart och vit igen för många.
Många tror de vet allt och har svaren på allt.
De ifrågarsätter inte normen, de undrar inte över mina normkritiska åsikter utan bara förkastar dem.
De vägrar lyssna på mig och hävdar yttrandefrihet.
Och den är farlig.

Den svartvita världen skrämer mig, jag vill inte leva i den. 
Jag vill ändå träffa de människor som är svartvita för de gör att min teori stämmer.
Att världen är inte svartvit, den är supergrå, enbart supergrå.

Det har väl inte gått någon förbi att Sverige är EM-mästare!

HEEEEEEEEEEEELT AMAZING.
Själv försökte jag sova över min illvilliga förkylning, svor över förlängning och bestämde mig för att be min sambo vara kommentator istället.
Så hör jag att det blir straffar. Och hör Kahili missa och Carlgren rädda.
OMG vi är mästare!
Kan ändå inte sova....
Hade ändå energi till att jobba nästa dag. Tänkte på mästarna hela dagen.

Nästa dag står Jimmie Åkesson och håller idiot-tal i Almedalen.
Jag började tänka på Jimmie istället, på hans eviga prat om minskad migration.
Hur mycket invandring kostar Sverige, osv. 
Jag började tänka på hans brev om när han berättar om hur han inte känner igen Sverige som han växt upp i. 
Hur många som håller med.
Att det är för många invandrare, för många araber och afrikaner.
Så vad säger du Jimmie, om detta landslag?
Några idioter påpekade att "vadå svenska mästare, det är ju typ bara araber och andra nationalliteter med?"
Håller du med dem Jimmie?

Vakna upp! När jag såg U21laget stå och sjunga "du gamla, du fria" så de tog i från tårna så insåg jag något;
Det är detta Sverige jag älskar. 
Att vi kunnat slå oss för bröstet och säga;
Detta är vad vi gör när världen brinner, vi välkommnar, integrerar och förenar människor.

Titta Sverige, invandring och integration leder till bra saker. 
Jag vet att ett lag inte säger hela sanningen och hela lösningen men kanske en del av den.
Invandring kanske kostar. Men kanske inte mer än ett EM-guld.
Och en sak är säker om Svergie ser ut så här vill jag fan med leva och dö i noooooorden!

Alltså, jag satt hemma i soffan i måndags. 
Trött men nöjd efter en lång promenad med hunden. 
Jag och mamma har länge skämtat om att se Lotta på Liseberg på måndagarna.

Slog på TVn, började prata om allt annat som vanligt och ett tu tre stod hon där igen, Mia.
Och sjöng! Dåligt dessutom! Och den där jävla Hallelulja-låten som alla ska promt göra cover på.
Jag gillar inte Mia, den där förbannade värmländskan, hon är inte rolig.
Och dessutom gillar jag inte helgon.
Jag är inte religös.

Låt mig förklara. 
Mia har för mig och många andra blivit en person som säger SANNINGEN. 
Men egentligen säger hon INGENTING. Hon bara pratar nonsens. Eller saker vi redan visste.
Till exempel att man duger som man är. 
GENIALT!
OH MIA, vilket helgon!
Mia säger en sanningens ord, så underbart med en RIKTIG människa bland alla dessa super ouppnåeliga kändisar.
Någon som går in i en basic garderob och har barnspya på kläderna.
Hon har fötterna på jorden den där Mia.
WOW!

DET ÄR FÖR BILLIGT!
Fattar ni inte att ni blir lurade?!
Den helgonförklarade Mia är precis lika penga-, medie- och kändiskåt som VILKEN annan kändis som helst.
Hon är lika PR-ad, stylad, uppköpt som VILKEN annan kändis som helst.
Hon skulle inte bjuda dig på middag. Hon går säkert på dieter, svindyra husvisningar och har en PT av högsta klass osv. 
Som vilken annan kändis som helst.

Det är också ett problem att hylla "vanligheten".
Det förminskar människor att inte vara sig själva.
Ingen är vanlig, alla är unika.
Lite den här att "är vi inte alla småfeta och tjuvar choklad, hahaha, ja så är det."
"Ge upp dina drömmar och mål, för du duger".
Det är det Mia säljer in till folket.
Jag tycker det hon säger i sak inte är fel.
Men vi har ju kändisar och förebilder att se upp till för att själva bli bättre.
Om du har Mia som förebild blir du nog inte bättre som person.
Inte sämre heller förstås, du ursäktar dig med en förebild som henne.

Nu säger jag inte att du ska sluta att titta på Mia eller sluta gilla henne.
Men reflektera och kritisera henne lika mycket som du kritisera VILKEN annan kändis som helst.
Nej, du är inte Beyonce men du är fan ingen Mia skäringer heller.
Och sträva aldrig efter att bli som henne.
Var dig själv, som Mia helgonet själv hade sagt.

Love <3

 

Det har väl inte undgått någon att det varit ett prinsbröllop och en ”kunglig” födsel i veckan.
CP fick sin Sofia och Madelene fick en liten Nicolas. Det var väl för väl, kungaätten dör inte ut denna gången heller!

Jag vet inte vad jag ska säga om kungahuset, jag har alltid varit kluven.
På samma gång som jag anser att det är väldigt roligt med kungen och följa deras öden, för det är det, lika provocerad blir jag i samma sekund.

Så när jag såg Filip Hammars tweet och försvarstal om Sofias ”överklass-charity” så började jag gapskratta och applådera.
Klockrent!
Ni som missat det så önskar han att hennes Project playground går åt helvete och att en charity är det perfekta tvättmedlet som kungahuset kan tillämpa för en ”glädjeflicka” som Sofia ändå är känd som. Att byta ut sitt varumärke helt enkelt. Klippet cirkulerar på facebook och är från breaking news.

Hursomhaver, det märkligaste i allt det här är att Calle Schulman går ut och KRÄVER en ursäkt.
För det första; vem fan är Calle Schulman?! Dålig kopia på Alex Schulman, då är man nog inge vidare?
För det andra, kan man kräva någon på en ursäkt?
Jag tänker att en åsikt är en åsikt, så länge du har belägg för vad du tycker och varför, behöver du inte be om ursäkt förrän du kommit till någon annan insikt, right?

Skulle Hitler verkligen be om ursäkt tror ni, och mena det, om vi krävde honom på den?
Skulle ISIS be om ursäkt för sitt sjuka beteende? Skulle svenska soldater be om ursäkt?
Kommer Filip Hammar be om ursäkt?

Jag tror inte det, eftersom alla parter gör det bästa, ur sin synvinkel, och har belägg för det de gör och säger.

I detta fallet vill Calle ha en ursäkt eftersom han skänker mycket pengar till Sofias projekt och vill inte att det ska smutsas ner.
Isåfall vill jag ha ursäkt av alla som kallat mig feministfitta, dum blondin, tycker countymusik är dåligt och alla som över huvudtaget röstat på SD.
Det är inget fel i att skänka pengar. Men om nu Filip Hammar har så fel, bevisa honom motsatsen och fortsätt skänk dina pengar istället för att gråta och kräva ursäkter.

Calle Schulman, härmed nominerar jag dig till Sveriges klenaste människa som ska kräva andra på ursäkter som inte håller med dig och kritiserar dig.