Kix <3
Jag har uttryckt min kärlek till djur förr.
Men nu tänker jag uttrycka min kärlek till min hund.
Hon heter Kix.
Hon är fem år gammal.
Hon är en blandning av jack russell och dansksvensk gårdshund.
Men viktigaste av allt, min älskling.
Hur hamnade då Kix i mina ägor.
Jo, jag gick på naturbruksgymnasium i tre år och innan dess bodde jag på landet.
Jag var van att alltid ha djur omkring mig.
Sedan flyttade jag till Kalmar och spenderade mycket tid ensam.
Saknaden efter djuren blev för stor.
Tyvärr ville inte sambon skaffa hund, så jag gjorde det ändå.
Jag skulle egentligen titta på en annan hund när jag började få underliga frågor av försäljaren.
"Bor du själv? Vad hade du tänkt göra för aktiviteter med hunden? Har du barn?"
Till slut fick jag fråga varför alla frågor dök upp.
Det visade sig att det fanns en annan hund som var svår att placera.
"Vill du ge henne ett försök?"
Jag hämtade upp lilla Kix. Det var bland det ynkligaste jag sett.
Gul i pälsen och livrädd för ALLT.
Dagarna även veckorna efter fick jag flera mejl och telefonsamtal om dagen av försäljaren som var orolig att jag ville lämna tillbaka henne.
"Ni behöver inte oroa er, hon stannar hos mig." sa jag till slut.
Efter hand började hon ty sig, jag fick mycket hjälp av brukshundsklubben.
Och till slut blev hon vit, blänkande i pälsen och mer säker på sin omgivning.
Hon är fortfarande rädd för människor men har blivit mycket duktigare och lugnare.
(Jag kan verkligen rekomendera att gå till hundtränare och brukshundsklubbar. Det hjälper).
Något år senare fick Kix en husse. Det var väl sådär till en början.
Men nu är husse bättre än matte. Och vår lilla familj är komplett.
Vår hund är speciell. Hon är rädd och osäker.
Men några saker jag har lärt mig av henne är:
* vad villkorslös kärlek innebär.
* att i regel är folk mer dumma än hundar.
* att nu är den enda stunden som finns.
* att hundar inte avslöjar hemligheter.
* att hundar har bättre finkänslighet än människor.
* att sola är det bästa som finns (efter mat).
Jag fick mer dålig samvete när jag glömde hennes födelsedag igår än jag fick när jag glömde min mammas.
Jag älskar henne så mycket och kan inte tänka mig hur mitt liv hade varit utan henne.
Visst, hon behövde mig men hur visste hon att jag behövde henne mer?
